Varför?
Jag har aldrig förstått mig på kärlek. Har alltid vetat att det är svårt och så himla lätt på samma gång. Den kan vara trist och kul. Spännande och irriterande. Ledsam och lycklig. Antingen eller. Kärleken kan hålla tills livet rinner ur händerna på en och den kan ryckas från en snabbt som ett blixtnedslag.
Saknad är ungefär samma sak. Fast något man inte vill känna. Ett krossat hjärta och ett nedbrutet liv. Life goes on? Right? Varför kan inte bara mitt liv gå vidare, utan att du finns i mitt huvud? Varför kan inte jag få vara en glad och livsfull tjej? Varför ska just jag behöva vara nedbrutet pågrund av nått så vackert som kärlek?
Jag förtjänar det inte. Du förtjänar inte det jag känner för dig.
Varje gång jag byggt upp min skyddande mur, med galler av stål och spirande glödande eld, så rivs den ner då jag ser dig, hör & ser ditt namn. Jag förtjänar det verkligen inte.
Vad gjorde jag för fel, Amor? Vad gjorde jag för att få känna såhär?
Funderingarna kan fortsätta hur länge som helst. Hur mycket jag än inte vill, hur mycket jag än försöker få bort dig så kommer du tillbaka. I mina tankar, i mina drömmar. Där du gör mig hel & lycklig. Precis som förr.
Sen vaknar jag upp och lever min egna mardröm. Vad ska jag göra åt detta? Vad ska jag kunna göra för att må bättre? Kunna gå vidare och inte låta alla mina känslor för dig styra mitt liv.
Det har snart gått ett år och jag har alltid mått dåligt. I snart ett år har jag levt min värsta mardröm. Visserligen har jag haft underbara människor som ställt upp för mig och alltid fått mig le. Men det hjälper bara för just det tillfället.
Jag har gjort mig av med dig på alla sätt som går. Fast jag nästan hatar dig så.. Så älskar jag dig. Innerligt skadligt dödligt mycket. Jag hatar och älskar på samma gång. Vissa dagar mer än andra. Men mest tror jag att jag saknar. Saknar dig, saknar minnena, saknar framtiden. Saknar allt. Saknar tillochmed alla onödiga tjafs och bråk. Alla stunder då allt var helt perfekt.
Jag har gjort mig av med dig på alla sätt som går. Fast jag nästan hatar dig så.. Så älskar jag dig. Innerligt skadligt dödligt mycket. Jag hatar och älskar på samma gång. Vissa dagar mer än andra. Men mest tror jag att jag saknar. Saknar dig, saknar minnena, saknar framtiden. Saknar allt. Saknar tillochmed alla onödiga tjafs och bråk. Alla stunder då allt var helt perfekt.
Jag tänker inte tillåta dig att styra mitt liv mer. Jag måste gå vidare, lämna dig bakom mig så långt det bara går och blicka framåt. Då jag kommer må bättre än någonsin. Kanske tillochmed bli kär på nytt, lika kär som jag är i dig. Jag vill att du ska vara lycklig, det är allt. Är du det så fine. Kan jag inte tillåta dig att leva ditt liv och vara lycklig så har jag aldrig förtjänat det vi hade och allt vi delat. Jag vill förtjäna det, jag vill vara värd det. För ärligt talat, alla stunder var bra. Det bästa i mitt liv.
Vi var oskiljaktiga. Det fanns ingen jag älskade mer än dig. Det har aldrig funnits någon jag älskat mer. Men du var bara min första riktiga kärlek. Det kommer mer och livet har så mycket mer att bjuda på.
Troligen så kommer jag krossa någons eller fleras hjärtan och detta lär inte vara första och sista gången jag får mitt krossat.
Ändå finns det något i mig som aldrig vill bli kär igen. Det slutar illa. Men jag vet att jag måste ge kärleken många chanser innan det blir helt rätt. Kanske, bara kanske blir det ett oss igen i framtiden, flera år fram? Kanske blir det när vi är 80 och skrynkliga. Vem vet?
Det var den värsta dagen i mitt liv, jag älskar dig, saknar dig men vill att du ska vara lycklig.
If you love someone, set him free. If he comes back, hes yours. If not, its never was meant to be.
Förlåt för värsta depp inlägget, but I needed it. Här har ni sanningen, skriver direkt från hjärtat blandat med rinnande tårar.
