Satt och kollade igenom en fb-konversation på dryga 1100 meddelanden. Jag visste inte ens att jag hade den kvar, för jag har alltid trott att jag raderat den när jag var som argast, men tydligen inte.

Kan ju erkänna att det kom tårar, men jag vet innte varför. Jag kände inget speciellt, bara det jag alltid känt den senaste tiden. En blandning mellan saknad och något jag inte kan förklara, inte hat men något sådant iallafall. Ni fattar vad jag menar, eller?

Att läsa allt vi skrev, allt h*n skrev fick mig att påriktigt inse varför jag saknar h*n men även varför jag känner som jag gör. Jag borde ha känt så hela tiden, jag borde inte ha försökt så mycket. Jag gjorde rätt som sa upp kontakten. Okej, jag sa inte upp kontakten på ett rättvist sätt, jag bara slutade hejja och betedde mig som en.. Bitch. Men hade jag sagt eller skrivit "hejdå" så hade det ALDRIG gått. Jag hade kommit tillbaka på samma bana igen och fortsatt kämpa. Fortsatt att kämpa för att bli mer nedtryckt och sårad. Jag ÖNSKAR att jag insåg det redan för flera månader sedan, innan Oktober, innan.. Juni. Hur bra hade jag inte mått?

•

Men iallafall, det här inlägget är mest till för att jag ska skriva av mig. Det behövs ju ibland? :)

Många vet nog vem det handlar om, eller så är det ju lätt att räkna ut om man vet min 2011'a historia.

Men jag är stolt över den, hur jag tog mig igenom ett rent helvete och blev den jag är idag! :)

Jo sen, det va tydligen jag som va idioten osvosv. HAHA, vilket skämt. Jag har klandrat och tyckt ner mig själv för att det va jag som sabbade hela skiten. Suuure. Kiss my ass! Det va då fan inte bara mig det va fel på. Det var fel att lägga hela skulden på mig, att bara jag fick ta skiten. Jag erkänner att visst, jag gjorde mycket fel, jag kunde vara en riktig bitch. Men shit, h*n skulle aldrig klara av mig nu. Därför skulle en framtid mellan mig och h*n vara högst osannolik + att tilliten inte skulle finnas på för min del. ;) För att ingen ska ta det fel, så vill jag inte ha den framtiden heller. KANSKE på ett eller annat håll, men inte på det "speciella" sättet. Som det ser ut idag så finns det inte en chans. Men vem vet hur det ser ut imorgon? Man får ta det som det kommer.

•

Man blir starkare av svåra och tuffa händelser i livet. Brusta hjärtan, förlorade nära vänner, allt har något som gör än starkare i slutet. Först kanske man känner sig som om världen gått under, lika bra att dö, jag är världens svagaste. Men saken är den att man är starkare än man tror. MAN ÄR STARK, för man tar sig igenom den tiden, bara man kämpar, ger det tid och VIKTIGASTE AV ALLT, gör det på sitt eget sätt! = Man gör det hur man vill, går och pratar med någon, gråter tills det inte finns något kvar att gråta, äter/äter inte, gör förändringar med sig själv m.m. Bara det inte går överstyr.

•

Jag gjorde allt detta och mycket mer. Jag pratade med vänner och familj, grät och grät så jag ett tag glömde bort hur det känns med "normala ögon", jag åt hur mycket som helst ett tag och sen åt jag knappt något alls, jag färgade håret, klippte och möblerade om mitt rum, två gånger! Renasde ut ALLT som hade med h*n att göra. Slutade lyssna på musik som jag visste att h*n lyssnade på, även fast jag älskade låtarna.

ja, det finns så mycket mer att skriva men jag orkar inte. Jag har fått ur mig det viktigaste iallafall.

Godnatt! :)