Fick en kommentar av en tjej som handlar om mitt brustna hjärta, hur jag gick vidare osv. Kommer inte att skriva ALLT, för då blir det ett jävligt långt och tråkigt inlägg. (tråkigt för er som inte alls bryr er, kul för er som faktiskt vill läsa) Jag vet ju att jag tappade många läsare som var med när jag hade min första seriösa blogg (1# justteah.blogg.se ), när jag flyttade omkring bland massa olika bloggar. but im back here - home. ;)

[ du har fått ett svar via din mejl gullunge! :') ]

…

Så, ni som inte alls vill läsa detta inlägg. Läs inte, ni som vill, gör det!

Sen kan jag ju inte garantera att det jag säger kommer hjälpa alla eller någon.

Det var i maj 2011, dagen var väl helt okej till en början. Jag gjorde mig lite fin för att min älskade skulle komma och var riktigt pirrig i magen (fast det hade gått över 2år). Han kom in i huset, kom upp, jag mötte han vid trappan, han ställde ifrån dig datorväskan. DÅ kände jag att det är något som är fel.. (hade aldrig kunnat ana detta, "mitt hjärtas undergång". Vi satt i soffan, kollade på tv. jag tror han hade armen runt mig och efter nån timme eller så, lutade jag mig mot hans bröst, sådär mysigt. Han kramade om mitt huvud, och stöppade ansiktet i mitt hår, kramade till.. Jag sa något i stil med "varför känns det så konstigt..". *PAAAAAAANG* "jag tror jag tappat känslorna för dig" (med gråt).. Mitt hjärta stannade, jag andades inte. Ville inte höra, ville inte veta. Fick panik, SLET mig från hans famn och sprang ut i strumpor, ner och ut på vägen. Grät, skrek, sa till mig själv att "det här händer inte, nejnejnej, jag måste vakna nu, det händer inte, varför händer det?!?!?!?!?!?!?!? #@="U#&¤(")#¤%#)"=#¤¤%T¤)O#)#&#" Gick upp till gården, såg honom och sprang till andra sidan av gården. Jag nästan kräktes av all gråt. Till slut så gick jag in, vi pratade.. Vi bestämde att vi ALLTID skulle vara bästa vänner. Vi skulle hålla kontakten, för vem vet vad som händer sen?

…

Han gav mig hopp om framtiden, att det troligen skulle bli vi igen. Så som vi sagt, föralltid. HAHA, vilket skämt. (ursäkta)

Sen kom det värsta som kunde hända! Ungefär 2,5 månader senare så får jag veta att han skaffat ny tjej, okej, fine typ. MEN, det var inte vilken tjej som helst. Det va hon som jag älskade som en syster, som jag skulle ha gjort allt för (trodde jag då, nu vet ju både jag och hon att allt vi sa till varandra, det kunde knappast ha varit äkta. Vilket jag ärligt talat trodde att det var.) Ja, det var min bästa vän.

För att kunna vara med mina två bästa vänner (trots att dom blev tillsammans) så va vi alla 3, det gick väl okej. Det slutade hela tiden med att jag for hem med gråten i halsen och tårarna i ögonvrån. Det varade inte länge, för jag började bygga upp en sköld mot just henne, jag byggde upp ett starkt hat. Ja, hat. (ni tänkte säkert, hat är ett väldigt starkt ord och blablabla) JAG VET DET. Därför använder jag det ordet mot det här. (kan ju inte säga att jag hatar någon av dom längre, men det är som det är. Jag gick vidare.)

Under denna tid så började jag få mer och mer kontakt med underbara människor, det är mycket tack vare dom som jag står här idag. ÄVEN en fd. vän som fanns där väldigt mycket. (kan ju även tillägga här att jag faktiskt inte har något emot henne alls)

…

I flera månader var jag ett vrak. Endera åt jag hela tiden eller så åt jag inget alls. Jag tappade lusten för kaninerna, fotograferingen, ja för allt. Utom ridningen. Det var dom enda gångerna jag kunde koppla bort mig från honom. Jag kunde inte ens festa, utan att tänka på honom, sätta mig någonstans occh bara gråta. (fan va töntig jag var, tycker jag nu)

Det sabbade mitt liv totalt.

Men sen kom min vändpunkt! En nu kille kom in i mitt liv, en underbar och som är en av mina bästa vänner nu! Han hjälpte mig så förbannat mycket!

Jag fick kontakt med en "gammal" vän - även mitt ex's förra vän. Utan honom, hade jag inte kommit såhär långt och han är min näst bästa vän (efter Maria).

En annan helt ny kille kom in i mitt liv och tog mig med storm. Jag blev lycklig, han var min mobil bakgrund, han var allt jag tänkte på ett bra tag. Men det blev inte mer med det. Men utan att han gjorde något alls för att hjälpa mig komma över "förlusten" så gjorde han det, genom att bara ge mig chansen att växa fram känslor för någon annan. Det lyckades.

Även en till grabb (gemensam vän, ex'ets spelpolare eller nått) hjälpte mig. Fick mig att skratta och må bra.

–

Sen av en händelse så bröt jag kontakten totalt med exet. tack och lov!! Det var precis vad som behövdes för att jag skulle läka! Jag var inte längre rädd för att förlora honom. Varför behålla något som gör så ont att man bara vill dö så fort man ser dens namn? Då är det lika bra att köra in en kniv i ryggen och gå runt med den hela dagarna.

Nu är vi här, i nutid. Förr var jag en tjej som inte vågade stå för vem jag var, vad jag ville och vad jag tyckte. Jag stog aldrig upp för mig själv, utan lät mig tryckas ner. Tog aldrig för mig av något, var världens blygaste.

Jag var svag, sårbar och ett nervvrak som en tickande bomb.

Nu är jag starkare psykiskt, jag står för allt jag tycker, vad jag vill och för vem jag är. jag vågar vara mig själv hela tiden, oavsett vad folk tycker. Döm mig, fine. Men räkna med att bli dömda tillbaka.

Jag står upp för mig själv, ingen får trycka ner mig för jag kör med samma mynt tillbaka.

Förr kunde jag vara rätt bitchig mot dom jag kände som bäst, men nu har det höjts ett/några snäpp. Den som kände mig förr och som lär känna mig nu, skulle märka att det är samma tjej på utsidan, men insidan är ändrad så mycket det bara går. Samma humor finns väl kvar, inget som går att ändra på. [Är inte precis torr ;)]

←→

Det finns nog inget mer att skriva. Annars är det ju bara att fråga :)